Melissa Larsson

Jag lever ett ganska hektiskt liv med studier på dagarna och jobb på kvällar och nätter. Med tanke på mina olika jobb så fungerade det inte med glasögon, utan linser var enda alternativet. Tyvärr lyckades jag aldrig få linser med helt perfekt passform, vilket gjorde att linserna skavde och ögonen blev snabbt torra. Dessutom hjälpte inte linserna helt mot mitt synfel, vilket gjorde att när jag nu tog körkort så kände jag mig inte trygg med min syn. Synen var ju fullt godkänd, men jag kände själv att jag borde kunna se bättre. Så, efter att min sambo föreslog att jag kanske borde kolla upp hur det är med ögonoperationer, började jag söka på nätet. Jag kom i kontakt med Vårda ÖgonKlinik via God Syn och båda verksamheterna gav ett otroligt gott intryck – både utifrån sin profession och hur de var mot mig som kund. Om man hade några funderingar eller frågor så var det bara att ringa eller maila. Eftersom jag är otroligt rädd för de flesta typer av ingrepp i kroppen så var det viktigt för mig att kunna få snabb kontakt om det skulle vara något och känna mig trygg i det.

Förundersökningen

Jag kom till förundersökningen och det var väl egentligen inga konstigheter om man är van vid optiker. Det var i stort sett som en vanlig synundersökning. Jag fick titta på tavlan, han kikade lite i mina ögon, inget ovanligt. Sedan så fick jag bedövningsdroppar och pupillutvidgande. Han sade till mig och min sambo att dropparna skulle verka i 20 minuter så vi gick och fikade i närheten. Jag märkte att synen ändrades något under tiden, men tänkte inte på det. Vi fikade klart och när vi skulle gå ut så var det som att få en yxa rätt i pannan! De pupillutvidgande hade pupillutvidgat och det kändes. Dum som jag var hade jag glömt solglasögonen i bilen – hett tips, ta med solglasögonen! Detta var väl egentligen det som är mest värt att nämna för i övrigt var det inget konstigt. Optikern tog kort på mina ögon och sedan fick jag åka hem. Jag valde att ha förundersökningen två dagar innan operation så jag skulle kunna avboka det senare om jag inte trivdes på kliniken eller ångrade mig över huvudtaget. Men allting kändes väldigt bra och jag kände mig trygg med att lägga min syn i deras händer.

Operationen

Usch, herregud, jag var så nervös så jag kunde inte sova natten till operationen! Jag var så spänd och bad om lugnande det första jag gjorde när jag kom till Vårda. Jag hade nog inte behövt be om det eftersom de omedelbart förstod att jag var nervös – axlarna var uppe vid öronen i stort sett. Jag är livrädd för sprutor och skalpeller och även om jag visste att detta inte skulle behövas så hjälpte det inte mot nervositeten. Alla var jättesnälla och förstående och log lite åt mig på samma gång. Jag tror jag var den mest livrädda de sett någonsin på kliniken. Men alla klappade om en och intygade att det inte var någon fara. Jag började känna att den lugnande tabletten verkade lite, men var fortfarande otroligt spänd. Till slut gick jag in i operationssalen tillsammans med läkaren och en av sköterskorna och jag såg inte mycket. Dels för att jag hade fått smärtstillande droppar men också för att jag var helt utan synhjälpmedel. Jag fick lägga mig ned och fick en ögonlockshållare till mitt högra öga. Helt smärtfritt, kunde inte ens avgöra när den satt där eller inte. Detta var skönt eftersom jag innan varit väldigt fundersam på hur den skulle kännas. De droppade lite fler roliga droppar i mitt högra öga och började behandlingen. Läkaren talade hela tiden med mig och fortsatte vara lika skojfrisk som innan operationen. Trots att jag var vaken och helt medveten så var det som att se allt underifrån en vattenyta. Det var samma synförmåga som om du försöker titta underifrån vattnet och se vad som händer ovan ytan, det hela hände inte riktigt i ögat på något sett. Det var som blixtar framför ögat då de droppade i något en bit in i operationen, men fortfarande helt smärtfritt. Jag kände den berömda lukten av bränt, jag såg även ångan, men det var så overkligt så det gick inte att greppa och därför blev det aldrig obehagligt. När det sedan var dags för det vänstra ögat, inom loppet av mindre tid än vad det tagit att läsa hit, så kände jag mig trygg. På det här ögat så kände jag ögonlockshållaren mer, men det gjorde inte ont, det skavde lite lätt. Jag visste att det inte skulle göra ont och då slappnade jag av –lite väl mycket, eftersom jag släppte fokus med ögat och de fick börja om. På mindre än tio minuter så var operationen över och jag fick sätta mig upp. Omedelbart så märkte jag att jag såg bättre – jag kunde se vad klockan var! Den var strax efter fyra på eftermiddagen och jag kunde se! Sköterskan sade till mig att jag kunde sitta kvar en stund om jag behövde, vilket jag också gjorde. Jag hade ju inte sett så här bra på flera år, eftersom jag använt linser istället för glasögon, och det var väl för mycket för min lilla hjärna. Jag blev lite yr, men det släppte efter någon minut. Sedan fick jag gå ut till vilorummet där min sambo väntade. Det var jättemysigt med lite tända ljus i hörnet, lugn musik och de erbjöd både kaffe, frukt och smörgås. Jag blev tillsagd att försöka vila ögonen, men det var svårt – jag kunde ju se! Jag ville ju inte blunda då heller! Efter en stund kom ”medicintanten” in och berättade om hur jag skulle använda mina ögondroppar. Jag fick sitta där en liten stund till och sedan sade de att jag kunde åka hem. Då, verkade den lugnande tabletten! Jag kan med säkerhet säga att jag nog är den enda patienten som blivit buren ut ifrån deras klinik. Mina ben var som gummi! Det var det läskigaste med hela operationen och det hade inte ens med ögonen att göra.

Efter operation

Det sved i ögonen senare på kvällen, men inget smärtsamt. Under de närmaste dagarna så var jag väldigt trött och synen varierade mycket. Ibland kunde jag se allt på tv:n, ibland var allt runt mig bara en dimmig sörja. Jag sov mycket, kände en lätt skavande känsla i ögonen och fick lätt huvudvärk. Fjärde dagen var jobbigast och jag fick använda akut-påsen som jag fick med mig ifrån kliniken. Det var också dag fyra som jag skulle ta ut skyddslinserna, något jag var lite nervös inför, eftersom jag fått höra att det kunde göra väldigt ont. Men det var precis som att ta ut en vanlig lins, till och med mindre besvärligt eftersom den inte satt så hårt i ögat då ögat hela tiden fuktades av droppar, och efteråt kändes det mycket bättre! Skavandet upphörde och därmed blev jag mycket piggare. Jag behöver fortfarande tårersättningsdroppar och solglasögonen kan lindra ansträngningen i ögonen på föreläsningar och så, men annars är jag helt fri ifrån bekymmer. Jag förstår inte att jag inte tog beslutet tidigare än vad jag gjorde. Tänk vad det hade kunnat underlätta livet! Jag är så nöjd med hela processen och skulle utan tvekan göra om det – men det behöver jag ju inte eftersom de var så duktiga på kliniken!

Ett jättetack till personalen, från ”Den vingliga”!
Mvh Melissa Larsson